Masspsykosens sociologi

article-2079237-0f4a1d3100000578-75_964x662

Trots att masshysteriska nordkoreanska gråtattacker framstår som både skrämmande och främmande är fenomenet inte alls så exotiskt som det till en början kan tyckas. En svensk ”copy-paste” existerar och denna uppenbarar sig varje gång omvärlden ger uttryck för en sverigebild som inte överensstämmer med den djupt inrotade svenska självbilden av Sverige som en välfungerande socialistisk, mångetnisk och humanitär stormakt.

För några år sedan var det Alice Theodorescu, häromsistens var det ett uttalande av Donald Trump och dessförinnan en tjeckisk tv-intervju med Katerina Janouch som banade väg för total kortslutning bland etablissemangseliten och genomsnittlige medborgare; självgoda rasistanklagelser, desperata idiotförklaringar och andra former av verklighetsfrånvänd kissnödighet präglade efterföljande mediestorm. Men vad var det egentligen som hände och vad orsakade egentligen denna masshysteriska cirkus?

Få ord kan få mig att rygga tillbaka så kraftigt som ‘Foucault’ och ‘struktur’. Förutom att ha gett upphov till queerteoretiskt vanvett och annan akademisk degenerering är namnet Foucault och strukturbegreppet nära besläktat med det mesta som är fel i det postmoderna samhälle vi idag lever i. Ändå är det svårt att förneka att vissa strukturer faktiskt existerar och att Foucault kanske ändå hade några vettiga poänger. Inte minst blir detta tydligt när den svenska humanistbubblan spräcks och urartar i huvudlösa Hitleranklagelser.

En mer teoretiskt sansad läsning av Foucaults utläggning om diskurser kan ge upphov till mer matnyttiga och metapolitiskt intressanta analyser av rådande samhällsdebatt och här är syftet att presentera en mer konservativ tillämpning av foucauldiansk begreppsapparat för att bidra med en sociologisk förklaring till pågående masspsykos.

Foucault menade att samhällets maktinstitutioner (t. ex politiker och media) spelar en avgörande roll i att konstruera våra ”sanningar” i form av diskurser; vi kan enbart skapa vår verklighet i relation till dessa ”givna sanningar” och diskursens bakomliggande syfte är att befästa institutionernas makt och för den individ som har fräckheten att avvika från rådande diskurs(”sanning”) väntar utestängning och stigmatisering. Om avvikarens röst inte förlöjligas riskerar institutionerna gå miste om sin makt.

20170221_194940Avvikelser hanteras genom fyrstegsmodellen; separation, konstruktion, disciplinering och generalisering. Genom att först separera avvikaren från den ”sunda och antirasistiska massan” kan han konstrueras som ”rasistisk galning”. Närväl subjektet ”rasistisk galning” konstruerats, föreslås olika slags disciplineringstekniker för att utestänga ”den rasistiske galningen” från majoritetssamhället med målet att normalisera eller generalisera utestängningen och den påföljande stigmatiseringen.

En av de diskurser med starkast fäste i svensk politik är att Sverige är en blomstrande humanitär, feministisk stormakt och det ultimata beviset på att generös flyktingpolitik och multikulturalism är framgångsreceptet för ett välfungerande samhälle. Denna bild är så djupt inrotad hos varje svensk att minsta lilla avvikelse från diskursen ses som styggelse och följden blir att avvikaren patologiseras – galning, rasist, fascist och ”fake news” är några populära disciplineringsepitet som används för att tysta åsikter som hotar rådande diskurs och maktbalans (till och med det mellanmjölkssocialistiska SD blir, titt som tätt, utsatta för nazistanklagelser i rådande klimat).

Den politiska, mediala och allmäna masspsykos som Trumps uttalande väckt till liv är ett praktexempel på hur den foucauldianska diskursteorin ter sig i praktiken -Masspsykosen är inte tillgord; dessa människor tror på fullaste allvar att Sverige är tryggare än någonsin och reagerar därför så våldsamt varje gång någon ”gillar olika”. Tragikomiken vet inga gränser.

Det feministiska och mångkulturella socialistexperimentet Sverige håller på att fullständigt krackerla och anledningen att så få svenskar är kapabla att se detta beror på att man helt och hållet låtit sig internalisera elitens agenda. Det börjar dock puttra på rejält i kastrullen nu och snart måste väl ändå locket flyga av? Om inget kommer väl åtminstone den otrevliga soppan koka över och göra sig synlig för alla?

06-consignas-del-partido

Skygglappsvänstern slår till

making-friday-great-again-meme-61038

Bokstavligen Hitler har tydligen gjort bort sig igen. Det rör sig om ett uttalande gällande något som skulle ha ägt rum i Sverige ”i fredags”. Media har i sann skådespelaranda ”gått loss” med hånpistolen, UD låtsas att de är lika ovetande som gemene Facebookstatussmattrande Svensson – vaddå, här har ju inget hänt?!

Vid det har laget står det klart att Bokstavligen Hitler refererade till ett FOX-inslag om den ökade svenska otryggheten som sändes under fredagen. För den som inte är för upptagen med att låtsas inte förstå någonting kan uttalandet framstå uppseendeväckande, men för en nyhetsläsande människa är uttalandet fullt rimligt och fullt förståeligt.

Medan trygghetskänslan är lägre än på länge och flyktingpolitiken visat sig vara ett totalt misslyckande är etablissemang med tillhörande svans upptagna med att agera mobbare. Istället för debatt om eskalerande kaos åker skygglapparna på och debatten handlar nu istället om vilken kokobellopajas Amerikas president är.

Allt är precis som vanligt.

Hacksaw Ridge — Årets viktigaste film

hack

Mel Gibson lever åter upp till sitt namn med sitt senaste mästerverk Hacksaw Ridge. Den baseras på en verklig händelse från andra världskriget, då USA konfronterades med Japan. En besynnerlig ung man vid namn Desmond Doss tar värvning i den amerikanska armen för att delta i kriget, med bara en hållhake: att vägra använda vapen. Desmond är starkt troende Kristen, och hänger sig fullt ut till budordet du skall icke dräpa. Han fixerar sig vid icke-våldsprincipen efter ett barndomstrauma då han i slagsmål med sin bror i stundens hetta nästan tagit död på honom med en sten i huvudet. Hans far — en gammal krigsveteran — lider av posttraumatisk stress och misshandlar sin fru tillika Desmonds mamma för jämnan. En dag får Desmond nog och riktar en pistol mot sin fars huvud. Han trycker inte av, men det blir även sista gången Desmond tar vapen i sin hand.

Hans personliga vapenvägran hindrar honom dock inte att ta värvning i armén, då han trots allt är övertygad patriot. Han vill tjäna sitt land som fältsjukvårdare på krigsfronten. Till en början blir han bespottad och förlöjligad av sina kumpaner som misstar honom för en troende fundamentalist och fegis som förstör bataljonens stridsmoral — som faktiskt ska ut och strida för den nation och de värderingar Desmond drar till sin spets. Han blir misshandlad, förnedrad och ställd inför krigsrätt, men vägrar att avvika från sina principer även om det innebär att skura toaletter och riskera att hamna i fängelse. Precis när han är på väg att dömas för krigsbrott kommer hans far in med ett brev från högre instans som påvisar att Desmonds vapenvägran har stöd i konstitutionen. Fallet avslutas till Desmonds favör som får delta i kriget.

Desmond visar sig vara modigast av alla och räddar livet på ett sjuttiotal kamrater och överlever själv utan att avfyra ett enda skott. En saga om ett mirakel fast hämtad från det verkliga livet. Budskapet framförs tydligt och kraftfullt. Filmen visar japanernas ohämmade lojalitet till nationen i sitt imponerande och självuppoffrande sätt att kriga — där de hellre tar livet av sig med svärd än dödas av fienden om de måste välja. Den visar också att japanerna saknar européernas gyllene regel, när de i en scen hissar vit flagg för att i nästa stund avfyra en granat, just som de är på väg att vinna den naivt godtrogne västerlänningens nådiga tilltro — som de tycks väl medvetna om. Asiatisk filosofi gör en poäng av lurendrejeri om det gynnar ett självändamål. Den berömda kinesiska symbolen yin-yang visar den kurragömma-liknande och dualistiska lek mellan skenbara motpoler som tycks prägla tillvaron.

Huvudrollen Desmond är motsatsen till detta asiatiska sinnelag och istället fullt synkoperad i sin oböjliga kristenhet, och väljer till och med att rädda japaner då han får möjlighet. Desmond visar att kristna värderingar som du skall vända andra kinden till och du skall icke ljuga är påbud som är starkt ingraverade i det europeiska lynnet och givit upphov den kontraktsbaserade sannings- och pålitlighetskultur som frodats i väst och som fört med sig stark tilltro till individen och dennes fri- och rättigheter.

Dels är filmen en hyllning till denna nationalhjälte, dels visar den att en man med övertygelser inte ska tas lätt på. Oavsett om det handlar om religiösa eller andra former av övertygelser hjälper de människan att navigera genom tillvaron och sträva mot ett högre mål. Kristendomen är idag totalt förstörd av vänstern och har blivit symbol för ständigt förlöjligande, vilket inte hjälps av de tok-kristna världsförbättrarsekter som finns kvar. Religion har idiotförklarats — det är inne och ”coolt” att vara ateist och ”tro på sig själv”, men utan djupare övertygelser och fasta principer blir den moderna människan blott en vindflöjel som sveps med i tidevarvets riktningslösa virrvarr av tillfälliga modenycker. Principfasta, autentiska och ärliga karaktärer som Desmond Dogs lyser med sin frånvaro, både i det privata och i politiken. Självrexprimenterandet har urartat och folk har blivit schizofrena nickedockor, till den grad att de byter kön för bekvämlighetens skull.

Vi som förstår Mel Gibson vet precis vad han ville få fram. Gibson, som är starkt konservativ, ger återigen kulturetablissemanget en reality-check och en subtil men välavvägd högerkrok genom filmens konst.

Om Fascism

obama_its_not_fscism

Nationalencyklopedin definierar fascismen i följande ordalag:

italiensk politisk massrörelse, grundad och ledd av diktatorn Benito Mussolini och präglad av förakt mot demokratin, vurm för den nationella revolutionen

Återigen har vi att göra med förvansklig normbildande språkpolitik.

Korrekt definition: Italiensk politisk massrörelse, grundad och ledd av Kungariket Italiens premiärminister och fascistiske ledare 1922-1943 Benito Mussolini. Präglad av förakt mot kommunismen, och en kompromisslöst romantisk inställning till folket och nationen.

Tack vare denna förvanskning är fascism ett ord som alltjämt missbrukas i folkmun och används som ett korkat invektiv utan att man vet vad det betyder. Därför bör man tänka efter före, innan man slänger sig med begreppet. Låt oss greppa tjuren vid hornen och undersöka vad fascism faktiskt är för något.

Fascismen växte fram i Italien på 20-talet som en reaktion och kontrarevolution mot storfinansen och kommunismen, och utgjordes av folkrörelser vars ideal var oegennytta och solidaritet. Fascsistbegreppet har medvetet demoniserats för att illegitimera politisk opposition, vilket tydligt visar en självprojektion från vänstern och dess ständigt latenta kontrollbehov.

I deskriptiv och historisk mening är fascismen en social och ekonomisk ideologi som opponerar sig mot liberalism och kommunism (vilka utgör tridenten för 1900-talets konkurrerande ideologier). Först och främst är den ett ekonomiskt system där nationens regering fyller en central roll i att övervaka bankväsendet, handeln, produktionen och arbetslivet som förekommer inom nationen.

Sådan övervakning sker enkom för att kompromisslöst värna och utveckla nationen och dess folk. Under fascism kommer regeringen inte tillåta någon affärsaktivitet om den inte har positiv inverkan på nationen som helhet. Det är således ett auktoritärt styrelseskick med platonistiska väktarinslag, som strävar efter att upprätthålla en högsta moralisk princip i nationens intresse.

Som exempel skulle porrindustrin inte tillåtas då den korrumperar folks sinnen i allmänhet samt exploaterar kvinnor i synnerhet. Ett annat exempel är ”fri”-handelsavtal som utslussar jobb och gynnar enskilda investerare, en företeelse som skulle förbjudas eftersom den underminerar nationens arbetarklass. Dylikt idegods återfinns i både Trumps och Putins politik. Men gör det dem till illvilliga fascister? Svaret beror lite på vem man frågar.

Klart står att det finns positiv (bejakande) och negativ (subversiv) fascism.

De verkligt destruktiva ”fascisterna” är vänstern själva. De anser att det inte finns något folk, och skapar därmed ett godtyckligt statligt våldsmonpol och massivt övervakningsystem i syfte att kontrollera dissidenter.

Mer från nationalencyklopedin: Fascismen saknade en genomarbetad ideologi. Dess inställning var utpräglat antiintellektualistisk, den hyllade instinkten och handlingen på bekostnad av det småborgerligt kalkylerande förnuftet. Myten, inte partiprogrammet, var det som skulle egga till handling, och myten behövde inte vara sann för att fungera.

Återigen framställs fascismen med tydligt negativa konnotationer. Fascismens betoning på handling och myt är dock exempel på positiv fascism. Fascism i sin essens är det största hotet mot rådande ordning, då den uteslutande är baserad i maskulin handlingskraft och ser bortom ”förnuftets småborgerliga kalkylerande”.

Den moderna statens mjäkiga mönstermedborgare har glömt bort att ”hens” egen frihet är ett resultat av förfäders kamp och villighet att se döden i vitögat. Godhetsivrande rättighetsfetichister bidrar inte till en bättre värld genom sin dogmatiska pacifism, eftersom deras blotta strävan efter fred mynnar ur en inre värld i konflikt och förnekelse. Hens ytliga godtrogenhet är sålunda ett tillstånd av status quo, och ett symptom av ett accelererande naturvidrigt leverne i en överbefolkad värld.

Den verklige hjälten är han som agerar och kultiverar sitt förhållande med döden; som ser mellan raderna på kulissväktarnas fascistanklagelser, vilka mynnar ur ett tillstånd av medelmåttig otillräcklighet och ständig dekadens. Han som ser igenom hamsterhjulets meningslöshet blir systemets största hot, då han inte har några materialistiska, kälkborgerliga band till jordelivet, och inte hämmas av någon emotionell tvångströja grundad i ständig rädsla.

Han som är fullständigt autentisk och agerar förbehållslöst med sitt kall, och är fri från konsensusbaserade dimridåer och förvrängande ideologiska filter. En sådan ”antiintellektuell”, principfast och fascistisk individ blir oförutsägbar och går inte att inordna i fack. Han befinner sig i ständig risk för konflikt med fårskocken, och våld blir således synonymt med handling — en väg ut ur moderniteten.

eede089bd75546a9a28057c69357f5f707e6228a

Vad har du lärt dig idag?

still-more-interesting-13ztbvVärdegrund, jämlikhet och tabula rasa är treenigheten som med sitt järngrepp om skolväsendet sett till att så få kan blicka tillbaka och peka ut något som de faktiskt lärde sig under sin grundskoletid. De allra flesta minns förmodligen också perioden som en enda lång, tråkig fängelsevistelse där de bästa minnena är från lektioner som urartat i kaos, från rasterna då man slapp undervisning eller då det äntligen var pizza i matsalen.

Det behöver inte vara så här.

Få är de teorier som kan orsaka lika stor skada på människan som när idén om jämlikhet och tabula rasa dras till sin spets. Skolväsendets människosyn är baserat på denna extrema hållning och strävar därför att fylla eleverna med så lite information som möjligt från så många olika ämnen som möjligt. Detta för att skapa en slags jämvikt av grundkunskap hos varje elev och för att se till att kunskapsfördelningen är jämlik. Vidare undermineras all form av kritiskt tänkande genom det obskyra Värdegrundsgullandet som, i samarbete med Läroplanen, också fråntar lärarna all form av agens. Resultatet blir elever som går ut grundskolan med medelmåttiga kunskaper i ”lite av varje” istället för elever som kan ”mycket om något”. Detta sätter senare, givetvis, sin tydliga prägel på samhället i stort – Vi får medborgare som inte kan någonting!

Med medelmåttiga kunskaper söker sig sedan medborgaren till universitetet, inte för att han vill utan snarare för att han måste – ingen vill ju anställa en medelmåtta och dessutom råder det – i och med att gymnasieskolan är obligatorisk – ett överskott på gymnasiediplom, vilket drar ned diplomets marknadsvärde. Den medelmåttiga studenten som aldrig riktigt fått tid att fördjupa sig i ett ämne vet inte riktigt vad det är han tycker om eller egentligen vill; han hinner byta huvudområde femton gånger innan han slutligen får ut sin universitetsexamen. Då med gigantisk skuld och därmed ingen riktigt chans att skaffa sig en karriär för att bygga ett drägligt liv.

Lösningen på problemet är väldigt enkel; låt eleverna specialisera sig i ett ämne redan i grundskolan och få politikerna att överge sin erotiska fascination vid utbildning (nej alla ska inte alls ha ett universitetsdiplom!). Bortsett från grundläggande läs- och skrivkunskaper finns väldigt liten anledning att tvinga på eleverna allt. Den historieintresserade har väldigt lite nytta av algebra och den matematikintressetade har lika liten nytta av att veta hur många barn Napoleon hade.

Alla kan inte bli allt och vidare är det inte heller någon som vill bli allt.

Tillämpas detta på allvar är historieintresserade Kalle, den dag han tar på sig studentmössan, förvisso ganska medelmåttig på att räkna, men han kommer åtminstone inte vara medelmåttig i historia och syslöjdsintresserade Karin kommer förvisso vara undermålig i kemi, men fantastisk på att sy. Resultatet? Ett samhälle med talangfulla och områdeskompetenta individer.

Och så var den svenska skolan räddad!  Tack för idag, slut för idag

 

En notis om ”fake news”

news-media-manipulation-and-lies-300x240

I postmodernitetens känslobaserade och moralrelativistiska verklighetsuppfattning har det på senare tid uppstått ett informationskrig där den subjektiva kränkthetsgraden avgör en källas sanningshalt. Nyheter som bestrider etablissemangets sanningsmonopol tituleras ”fake news” för att säkerhetsställa bevarandet av status quo. Huruvida informationen ifråga faktiskt är ”fake” eller ej är ointressant då det viktiga är att se till att diskursen gynnar etablissemangsagendan, något som i praktiken innebär att seriös, granskande journalistisk nu mer är ett minne blott.

Ett universellt sätt att hantera avvikelser på är att stigmatisera dem. För Sanningsministeriet är det viktigt att narrativet gynnar det som för närvarande står på agendan; det viktiga är då att se till att informationsflödet inte är faktamässigt korrekt utan att det är politiskt korrekt. Minsta avvikelse stigmatiseras och brännmärks med texten ”fake news”.

I dagarna har vi kunnat observera hur Örebropolisens Peter Springares exponering av invandrares överrepresentation i brottsstatistiken fått utstå smädelser och hur polismannen själv blivit offer för en stigmatiseringsprocess. Samma fenomen kunde noteras när det stod klart att mainstream-media mörklagt sexuella övergrepp på musikfestivaler och även under presidentvalet i USA präglades den mediala debatten av en ohederlig smutskastningskampanj. Någon seriös diskussion följde dock aldrig någon av de omnämnda händelserna.

Sagt är inte att ”alternativmedia” aldrig gjort sig skyldiga till att sprida desinformation, men det absurda i denna soppa är att de högljuddaste ivrarna är de värsta bovarna i dramat – har någon någonsin spridit så många lögner och ”fake news” som etablissemanget själva? Hur ofta har mainstream-media vid det här laget inte tvingats be om ursäkt för att källorna de kallar ”fake news” avslöjat deras spridning av falskheter?

Allt är uppochned och det är riktigt pinsamt.

Vem är Amerikan?

us-constitution

Vi fortsätter där den förra artikeln slutade, och tittar närmare på vem som egentligen kan göra legitimt anspråk på beteckningen Amerikan?

Det talas alltjämt om att Amerika alltid varit en nation av immigranter. Detta är dock propagandistisk språk-judo av högsta klass, befäst av den rådande kulturmaktordningen.

Nybyggarna invandrade inte till Amerika, de utvandrade till kontinenten nordamerika, koloniserade den och upprättade Amerika. Faktum är att Amerika från början specifikt var en nordvästeuropeisk inrättning som historiskt förespråkat invandring från just nordvästeuropa. Detta fram till 60-talet, då vänstern lyckades häva denna restriktiva hållning till förmån för okontrollerad invandring från tredje världen fram till idag.

Termen amerikan är således främst en etnisk markör för de nordvästeuropéer som sedermera upprättade den amerikanska nationen – och senare alla de etniciteter som byggde upp Amerika.

Ursprungsfolken (indianerna) har inte inte något nationskoncept i sin föreställningsvärld. De är i allra högsta grad endogama tribalister som lever i sina klan-exklusiva samfund utan att känna någon nationell samhörighet med alla Amerindianer, och utan att se sig som ”amerikaner”.

Realiteten när det kommer till ras i Amerika är väldigt komplicerad. Svarta och vita förvärvsarbetare i det tidiga kolonialamerika delade samma existentiella förutsättningar. Slaveri under den tidiga hälfen av 1600-talet var inte vad man kan tro. Fattiga svarta och vita hade samma problem, samma arbetsvillkor samt hade en gemensam fiende (den aristokratiska klassen).

På toppen av de tidiga kolonialsamhällena fanns en elit som utgjordes av välbärgade landägare, affärsmän, tillverkare och deras samtida aristokratiska ledare. Denna bourgeoisie var i konstant rädsla för revolt. Inte bara från slavar, men också fattiga vita — vilka bar på legitimt klassförakt. De var involverade i slaveriprotester, men slaveriet växte i vilket fall, likaså den afrikanska populationen, och förhållandena förvärrades. Vita arbetare drevs inåt landet för att skapa en buffert mot indianfolken och ersattes av afrikaner som var ”billigare i drift”.

Detta tidiga exempel visar att drömmen om ”white priviledge” aldrig existerade i Amerika. Arbetarna tillsågs vissa grundläggande rättigheter för att motverka revolt, men eliterna kände inte att de hade någonting gemensamt med folkmassan. Det var ingen röd matta som rullades ut i kombination med raspriviligierade ID-kort. Människor kom tomhänta och dog ofta tomhänta i ung ålder.

Detta är den historiska realitet som sådde fröna i vad som kom att bli USA. Nationalitet är aldrig något som bör tas för givet, utan är ett levande begrepp som förtjänats och ackumulerats genom historien.

Indianer är inte amerikaner.