Humanismen — Djävulens täckmantel

large-crowd-overpopulation-at-music-concert-in-paris

Vänstern är historiskt mer intellektuell än högern, men har nu nått sin vägs ände. Deras historiska projekt har snubblat på sin egen last. Man må ha gjort sig kvitt med kristendomen — men har trillat på sitt eget framsteg — och bugar inför jämlikheten. Någon verklig ateism är det alltså inte att tala om från vänsterns sida.

Jämlikhetsdyrkandet är en fars för att lura in de godtrogna, och dra dem ned i dödsrikets jämmerdal. Ett djävulens bländverk som gör slut på allt gott och hälsofrämjande.

Icke desto mindre trollbinder den människorna i föreställningen att det mänskliga egot, förenat i kollektiv, kan ersätta verklighetens skrämmande delar genom inre projektion och sociala försäkringar.

Denna dröm, kallad individualism, förvandlas i sin kollektiva form till socialdemokrati, och skapar medelst ett jämlikhetens pöbelvälde, vars medlemmar genom den falska förevändningen om allas lika värde kan gotta sig i sin egen narcissism. Den självutnämnde antirasisten rentvår därmed sitt eget samvete genom att spela på den socialt sanktionerade godhetsnormen.

Mer verkligt eller biologiskt inriktade observatörer (som ser igenom den humanistiska täckmanteln) vittnar emellertid hur samma pöbelvälde är resultatet av att civilisationens välstånd satt det naturliga urvalet ur spel.

Humanismen är således riktad mot naturen själv. Så småningom blir människan antagligen tvingad att i någon mån anpassa sina etiska normer efter biologiska realiteter, hur smärtsamt det än kan bli.

”Miljö”-partiet — inte så miljövänligt

Miljöpartiets logga  COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN KOD 200

Om miljöpartiet hade varit ett seriöst miljöparti, så hade det varit det mest radikala och kontroversiella partiet i Sverige. Ett parti som utgår från en människo-centrerad världsbild, infliltreras av islamister och förespråkar öppna gränser kan aldrig bli ett seriöst miljöparti.

För att kunna göra anspråk på att vara ett riktigt miljöparti idag måste man inta närmast en ekofascistisk och strikt anti-kapitalistisk hållning, och utgå från en biocentrisk världssyn, snarare än det nuvarande antropocentriska människofjäsket.

Ett miljöparti som skriver under på det okränkbara människovärdet, trots jordens överbefolkning med tillhörande ekokatastrofer, kan endast bidraga till miljöns fortsatta förstörelse, både ur ekologisk och biokulturell bemärkelse. För en tänkande person torde det vara självklart att genomsnitts-människan hade ett högre värde när jorden hade en befolkning på 7 miljoner, än nuvarande 7 miljarder med dess ekosuicidala fotavtryck. Precis som vi hierarkiskt värderar djurlivet torde det också finnas en mänsklig hierarki. Vad är det — förutom missriktad sentimentalitet — som säger att en kriminell lemlästare till mänsklig avart har ett högre värde än den utrotningshotade bergsgorillan eller sibiriska tigern? Eller för den delen den svenska kungsörnen?

Den humanistiska världssynen utgår emellertid från ett förlegat kristet handikapp, som gör gällande att jordelivet i eskatologisk bemärkelse är en ofullständig manifestering av en högre fullkomlig verklighet och därmed en resa från den ursprungliga arvssynden mot den fullkomliga frälsningen. Eftersom liberalismen är en gudsförgäten avläggare till denna abrahamitiska utgångspunkt, och ersätter Gud med förnuftet och världen med materian/marknaden, har den europeiska människan fastnat i ett mentalt förorenat landskap som endast leder henne in i tillväxtdogmatismens återvändsgränder.

Det behövs i själva verket en komplett kulturell upphävning och omformatering av det västerländska sinnet med en helt ny människosyn som kan bädda för mer radikala åtgärder. Miljöpartiets ansvar är egentligen att bana väg för obekväma frågor som rör ekosystemet och miljön, men man sitter med huvudet i sanden och upprätthåller vuxendagiset.

MP har kapat miljöfrågan och tagit både patent och monopol på den, i syfte att kunna driva igenom deras vänsterextremistiska jämlikhetspolitik där man skall kunna bestraffa alla dissidenter som har en avvikande åsikt i köns- och rasfrågor. Ett feminiserande mjukt miljöparti som inte ens bryr sig om miljöfrågan och bara utnyttjar den för att vinna röster så att de kan driva igenom deras 90% övriga icke-miljöpolitik.

Det såkallade miljöpartiet är inget mer än ett ”ta-hit-alla-afrikas-fattiga-med-flygplan-och-ge-dem-bidrag-till-global-masskonsumtion”-parti. Att rösta på dem pga miljöfrågan är lite som att rösta på sossarna för att man värnar om välfärdsamhället: Helt och hållet kontraproduktivt.

Det finns således inget renodlat miljöparti överhuvudtaget i Sverige. Problemet med partier som PP, MP och dylikt är att de är så pass icke-kontroversiella överlag. Således har de och deras kärnväljare ingen naturlig aversion mot genusgalenskap och dylikt trams som den miljöförstörande världsordningen utnyttjar för att söndra och härska. Man attackerar världsordningen i miljöfrågan men blir tagen i flanken vad gäller ovan nämnda perversioner och således totalt utmanövererade.
fridoglin

Yttrandefrihetens uppkomst och apokalyps

incredible-photos-show-what-post-apocalyptic-america-might-look-like-770x577

Den västerländska civilisationen karaktäriseras av sin unika individualism, som idag övergått i självcentrerad identitets-inflammation, då kultursfären mist alla sina sammanhållande incitament. Före andra världskriget styrdes Europa av lag och rätt, till skillnad från andra populationer som var underordnade sedernas mer godtyckliga former.

Genom att relatera till sanningen i vardagslivet utvecklade man kontraktualism, rättssäkerhet, moraliska sammanslutningar och generellt sett mindre auktoritära och centraliserade styrelseformer än Asiens imperier; dvs ett lärdomens, snarare än befallningens ledarskap. Institutionaliseringen av en gemensamt sanktionerad trovärdighetspraxis gjorde européerna till det första folk att använda ”sanning” som evolutionär strategi.

Med sanning menas här korrespondens med verkligheten moraliska grupperingar emellan, som är beroende av varandras ed. Ur denna etiska diskurs utvecklade man i sålunda kronologisk process förnuftet > logiken > rationalismen > vetenskapen > empirin > lagen > rätten etc etc. Man utvecklade en högpålitlig rättssäkerhet, med högpålitliga människor. Detta betyder inte att européer inte ljög, men man sakraliserade marknaden och utvecklade äganderätt, proprietär integritet och en felsäker kontrakts-metodologi på kontinental skala. Detta ledde sedermera till ett altruistiskt, universalistiskt och blåögt sinnelag, till skillnad från orientens mer klanbaserade lojalitet.

Västerländsk civlisation har brukat ett antal metoder för att ”domesticera människan”, och därav blivit framgångsrikt, eftersom uppfinningar som rättssamhället — på bekostnad av det arbiträra och godtyckliga — genererar ekonomisk rörlighet och producerar incitament för ett samhälle att värna om sina hederlighets-seder. Kontraktualismen i kombination med kristenheten tycks ha banat väg för domesticeringen av det europeiska lynnet.

Men hur kan en sådan nobel kultur som värderat ärlighet så högt, ha gått från en strikt sanningsetik till att invertera processen och bli ett samhälle som hålls upp av lögner?

Förintandet av andevärlden och den religiösa sfären samt införandet av rationalismen och den moderna vetenskapen i det allmänna medvetandet tycks i.o.m. demokratins korståg ha imploderat på sina egna föresatser och resulterat i världsfrånvänd humanism — en människo-centrerad världssyn med föga förankring i verkligheten. Detta har tagits till extrema nivåer under postmodernismens individualism och moralrelativism, vilket har skapat ett intervall mellan realiteten och den förnimmade ”sanningen” i humanismens sagovärldsfilter.

Eftersom humanismen är antropocentrisk, drabbas den av inskränkthet då den förvandlar individen till den heligaste utgångspunkten. Rationalismen är vilseledande i sin linjära utvärderingsprocess av till synes separerade och livlösa materiella enheter, som inordnas i förnuftets ”oberoende” fackulterer. Denna selektivt filtrerande överblicksmetod missar att anknyta delen till det hela; d.v.s. hur de underliggande strukturerna av den materiella fysiska manifesteringen faktiskt är sammankopplade. Denna historiematerialistiska föresats ligger till grund för det humanistiska paradigmets fastlåsthet på ytliga förhållanden, vilken gör den inkompatibel med verklighetens flerdimensionella omfattning. Följaktligen blir det också omöjligt att upprätthålla en sannings-korresponderande kultur.

Det moderna västerländska samhället är såtillvida designat att skydda människor från att bli upprörda, och urartar i en förstoppad offentlig sfär som sällan kallar saker vid deras rätta namn — en eufemismernas kultur som stämplar alla ideologiska avvikelser som tabu.

Sanningens kultur har inverterats i ett tillstånd av konstant inautenticitet, och fejkade léenden. Ett maskeradsamhälle som uppvaktas av vänsterliberaler, champagne-socialister och hippies vilka tagit social kontroll till nya höjder. Den demokratiska värdegrundsdogmatismen dikterar minituiöst människans betéenden, och har invaderat alla aspekter av det mänskliga livet (inkluderat den privata sfären).

Dessa ytliga betéendemönster och brist på autenticitet skvallrar om det mångkulturella ytlighetssamhället inbillska grundvalar. Civilisationens välstånd har försett medborgaren med telefon och Mc’Donald’s och omedelbar tillfredsställelse, men berövat henne på alla mysterium, till förmån för en ultra-homogeniserad kultur där dissidens är synonymt med hatpredikan.

Yttrandefriheten designades för att skydda sanningen, men används för att sanktionera bedrägeriet.

Sanningen har åter blivit dyrköpt.

Socialdemokratins pappersvälde

socialism_social_democracy

Välfärdsstaten är från början en konservativ uppfinning. Framåt 1930-talet när socialdemokraterna etablerat sig som svenskt regeringsparti anammade de den redan påbörjade välfärdsstatsmodellen, liksom folkhemsidealet. Vårt efterkrigstida ”öppna samhälle” är dock i själva verket antitesen mot förverkligandet av det arkaiska folk-begreppets innebörd.

Folket har här ersatts med en slumpmässig mänsklighet som utgörs av en obestämbar ansamling av kringflackande förståsigpåare. Idén om folket är idag knappt ens uttryckbar på handelns och affärernas språk. Eftersom bara det väljande jaget räknas i den liberala, individualistiska kalkylen, vilket förnuftigt jagar efter sina intressen, oberoende av vidare hänsyn, har ”folket” omvandlats till den kvantitativa summan av de individer som utgör ”samhället”.

Liberalismen föreställer sig staten som ett huvudsakligen administrativt system, underordnat ekonomin, i vilket individens ”rättigheter” äger företräde framför alla gemensamma uppfattningar om det allmännas ”bästa” och i vilket rutinmässiga förfaranden ersätter etablerade normer, undviker liberalismen också det politiska. I strid med den traditionella föreställningen om staten — som en bestämmande kraft som har rötterna i kulturens normativa ordning och står över tävlande sociala intressen — sökte liberalerna avpolitisera den och begräsa dess befogenheter; staten ansågs nämligen endast tilltala den abstrakta individen, inte den i en störe gemenskap inbäddade samhällsmedlemen.

För den moderna staten är det mänskliga samhället enbart en anhopning av abstrakta, utbytbara och obesläktade enheter av rationella varelser, med egenskaper som kan förstås på liknande sätt som man förstår egenskaperna hos fysikens själlösa, materiella föremål. Eftersom liberalismen förkastar kulturegenartens kvalitativa kopplingar, kastar man även ut människan.

Socialdemokratins marxistiska och kvantitativa förståelse av den sociala världen kan därför knappast göra rättvisa åt en äkta och långsiktig folkhems-strävan, utan man tog detta idégods för att via reformer bana väg för total statlig kontroll – det som kommunisterna ville införa genom revolution. Ett socialistiskt försvar syftande till att bit för bit införa det totalitära socialistiska drömsamhället med en kontrollerande samhällsordning, snarare än en understödjande statsmakt.

Arbetarrörelsen har har haft som mål att bygga ut välfärden och att hålla nere arbetslösheten. Sett som politisk målsättning kan man som konservativ ställa sig positiv till detta – under förutsättningen att det i grunden handlar om att stärka civilsamhället. Sedan Karl Marx dagar har dock krossandet av familjen varit centralt i all socialistisk politik, och genom kulturmarxismen har man effektivt decimerat familjefadern samt annekterat en tilltagande ström av singelmammor som statens konkubiner. Ur dessa krossade familjeförhållanden har man fött upp en ny politisk klass av neurotiska feminister som riktar sitt emotionella agg mot det upplevda patriarkatet — när det i själva verket är avsaknanden av densamma som utgör problemet.

Den enorma svenska välfärdsstaten är en ansiktslös koloss som styrs genom automatiserade och formalistiska ärendehandläggningar. Mänskliga möten och individuell hänsyn har fått ge vika för pappersexercis och formellt pedanteri. Distansen mellan stat och medborgare tycks milsvid, där staten blivit en oåtkomlig surrogat som skickar hem dunkla remisser och räkenskaper till sina undersåtar. Vettiga invandrare visas ut p.g.a. byråkratiska felsteg, medan massinvandringen i sig bereder väg för en komplett balkanisering av samhällskroppen. Postmodernismens identitens-predikan förutsätter att det privata jaget behandlas som en offentlig entitet. Detta påbjuder en ”personlig politik” som urholkar människans integritet och förlitar sig på de mest långtgående individualistiska friheter.

Denna sortens stat är en konstruktion med intressen som skär sig — snarare än går ihop med — dess innevånare, och symbiosen mellan liberalism och den internationalsocialistiska humanismen förutsätter ett upphävande av folks kulturella integritetssfär. För en sansad själ framstår detta inte som något annat än civilisatoriskt haveri till förmån för en varukaraktäriserad tillvaro. Att rösta för en sådan samhällsordning visar att man blivit blott en opportunistisk kretin i ett förnuftigt instrument av administrativa kugghjul som fungerar enligt rent mekaniska principer. Socialdemokratins progressiva pappersvälde ser tillvaron som ett stort pappersark fyllt av veck som behöver slätas ut.

Att denna systematisering av tillvaron har kunnat ske och knappt har blivit debatterad alls, är för att den socialdemokratiska välfärdsstaten är så ineffektiv och oöverskådlig. Staten i socialdemokratisk regi har sålunda tagit på sig själv rollen som samhällsekonomins motor, fastän den i realekonomiska termer inte alls fyller den funktionen – men när allt gott kommer från staten skapas lydiga medborgare, och det är också baktanken med det socialdemokratiska välfärdsstatsbygget.

Erdogan, Ryssland och postliberalismen

1417507949_tur2

De underliggande trossystemen hos massan är av kritisk vikt i ett lands chanser att bli och förbli en demokrati. Massornas övertygelser bestämmer huruvida ett politiskt system är legitimt eller ej, vilket är av avgörande betydelse för en regims chanser till överlevnad. Idén om kongruens mellan folkets lynne och politikens utkristallisering har en lång tradition. Aristotle argumenterade för att demokrati uppkommer i medelklassamhällen där medborgarna delar en egalitär hållning till politiskt deltagande.

Den mest dramatiska illustrationen av att den politiska ordningen måste vara kompatibel med folkets sinnelagsorientering i modern tid finner vi i Weimar-Tysklands demokratiska implodering. På papper tycktes det som att den demokratiska konstitution vilken etablerades av Tyskland år 1919 bestod av idealiskt designade institutioner, men rotade sig ändock aldrig bland folket som var vana med auktoritarianism. Kort sagt så är demokratin ömtålig om det är en ”demokrati utan demokrater”.

Moderniseringsteorin gör gällande att övergripande modernisering skapar en god grogrund för demokratiska massvärderingar, såsom politisk pluralism och folklig maktkontroll. Oavsett styrelseskick tycks en regim bli stabil då den reflekterar folkets initiala hållning till auktoritet. Empirin visar att i länder där demokratins ”utbud” överstigit folkets ”efterfrågan” har länderna de facto blivit mindre demokratiska i påföljande årtionde.

Strukturfokuserade hållningar såsom utbildningsgrad eller BNP kan inte i sig självt sätta igång demokratisering – vilket kräver konkret handling av människor, som i sin tur kräver massövertygelser. En masspreferens för demokrati är inte nödvändigtvis synonymt med massaktivism för att initiera demokratin. Preferenser för demokrati är ofta ytliga och instrumentella. Vid denna tidpunkt i historien, har de flesta människor i de flesta länder positiva attityder gentemot demokrati eftersom demokrati blivit socialt eftersträvansvärt med positiva konnotationer. Eftersom västerländska demokratier präglas av välstånd, tror man att demokrati är synonymt med rikedom. Detta är en instrumentell preferens för demokrati: dvs att folk eftersträvar demokrati av andra anledningar än de politiska friheter som definierar dess kvaliteter.

Masspreferenser för demokrati är således globalt utbrett, men om dessa preferenser är ytliga, så kommer de inte motivera folk att kämpa för eller riskera sina liv för demokrati. Detta sker emellertid om folk högprioriterar de friheter demokrati medför — dvs när demokrati ses som ett gott mål i sig.

Demokrati är en emancipativ bragd som uppmuntrar människor att leva de liv de har anledning att värdera. Den demokratiska värdegrunden utgörs därför av frihet, jämlikhet, tolerans och individuell autonomi som uppmuntrar till individuellt självstyre, både i det privata och det offentliga. Detta är exklusiva frukter av den västerländska upplysningen.

Bara om människors preferens för demokrati reflekterar höga tankar om självuppfyllelse, är ett folk troligt att kämpa för den demokratiska saken. För att veta om ett folk uppriktigt värderar demokrati måste vi ta reda på hur starkt de betonar emancipativa värderingar, som förordar jämlikhet över patriarkat; tolerans över konformitet; autonomi över auktoritet; och yttrandefrihet över säkerhet.

Länder i olika kulturella zoner skiljer sig överraskande lite i sin demokratipreferens, men skiljer sig avsevärt i hur uppriktigt de föredrar demokrati som samhällets underliggande trossats. Liberala akademiker utgår från att autokratiska regimer alltid är illegitima, och att de överlever endast m.h.a. av förtryck av opponerande majoriteter. Detta är en historisk oriktighet och en instrumentellt insnöad misskalkylering.  När emancipativa värderingar är svaga prioriterar folk tvärtom auktoritet och starkt ledarskap framför godtycklig individuell frihet. De tenderar då att acceptera demokratiska inskränkningar till förmån för nationell ordning eller andra önskvärda mål. Auktoritet tenderar i detta fall bli synonymt med demokrati: dvs att ordning och god ekonomisk prestation understryks snarare än politiska och civila fri- och rättigheter.

Den demokratiska värdegrunden är därför inte per automatik associerad med framsteg och utveckling (”historiens slutmål”) ur allmängiltig synpunkt. Folk kan välja att välja bort demokrati. Detta tycks kunna bli fallet i Turkiet, som genom den kommande omröstningen om konstitutionell reform söker upphäva det parlamentariska systemet till förmån för ett exekutivt presidentskap. Under Turkiets politiska historia har koalitionsregeringar visat sig fungera dåligt, varav en konstitutionell reform förväntas vederlägga en mer stabil och kraftfull politisk grund. De turkiska medborgarna tycks inte — precis som weimar-tyskarna — ha internaliserat demokratin i sin andevärld.

Erdogans numer positiva relation med Putins Ryssland (antidemokratins avantgarde) är uppseendeväckande och det eurasiska projektet tyder på ett steg i etablerandet av en ny multipolär världsordning. Det turkiska och ryska samhället överlappar i sin eurasiska karaktär och sina konservativa värderingar. Deras politiska regimer är hängivna beskyddare av traditionella religiösa moraliska värden och avfärdar excesserna i västerländsk liberalism. I båda nationerna är religiösa institutioners aktivitet tämligen hög och understödd av det politiska ledarskapet, men varken Putin eller Erdogan kan kallas för religiösa radikaler. Båda innehar en konservativ grundsyn kombinerat med en syntes av de västerländska politiska modellerna. Däremot avvisar man den västerländska diskursen mot ultra-liberalism med framhävandet av genus-ideologi och identitetspolitik. Det konservativa Ryssland och Turkiet är objektivt på samma sida mot det gudlösa västerlandet.

Europa bör hämta inspiration från sin ryska släkting och med fördel anti-liberalisera sig själv genom att återuppväcka sitt exklusiva hednisk-kristna civilisationsprojekt och konfrontera Erdogan på samma premisser, om man inte vill riskera att bli en ansiktslös demokratisk relik i en postliberal värld. Det faktum att Ryssland kommer bättre överens med Turkiet än med EU säger det mesta.

Masspsykosens sociologi

article-2079237-0f4a1d3100000578-75_964x662

Trots att masshysteriska nordkoreanska gråtattacker framstår som både skrämmande och främmande är fenomenet inte alls så exotiskt som det till en början kan tyckas. En svensk ”copy-paste” existerar och denna uppenbarar sig varje gång omvärlden ger uttryck för en sverigebild som inte överensstämmer med den djupt inrotade svenska självbilden av Sverige som en välfungerande socialistisk, mångetnisk och humanitär stormakt.

För några år sedan var det Alice Theodorescu, häromsistens var det ett uttalande av Donald Trump och dessförinnan en tjeckisk tv-intervju med Katerina Janouch som banade väg för total kortslutning bland etablissemangseliten och genomsnittlige medborgare; självgoda rasistanklagelser, desperata idiotförklaringar och andra former av verklighetsfrånvänd kissnödighet präglade efterföljande mediestorm. Men vad var det egentligen som hände och vad orsakade egentligen denna masshysteriska cirkus?

Få ord kan få mig att rygga tillbaka så kraftigt som ‘Foucault’ och ‘struktur’. Förutom att ha gett upphov till queerteoretiskt vanvett och annan akademisk degenerering är namnet Foucault och strukturbegreppet nära besläktat med det mesta som är fel i det postmoderna samhälle vi idag lever i. Ändå är det svårt att förneka att vissa strukturer faktiskt existerar och att Foucault kanske ändå hade några vettiga poänger. Inte minst blir detta tydligt när den svenska humanistbubblan spräcks och urartar i huvudlösa Hitleranklagelser.

En mer teoretiskt sansad läsning av Foucaults utläggning om diskurser kan ge upphov till mer matnyttiga och metapolitiskt intressanta analyser av rådande samhällsdebatt och här är syftet att presentera en mer konservativ tillämpning av foucauldiansk begreppsapparat för att bidra med en sociologisk förklaring till pågående masspsykos.

Foucault menade att samhällets maktinstitutioner (t. ex politiker och media) spelar en avgörande roll i att konstruera våra ”sanningar” i form av diskurser; vi kan enbart skapa vår verklighet i relation till dessa ”givna sanningar” och diskursens bakomliggande syfte är att befästa institutionernas makt och för den individ som har fräckheten att avvika från rådande diskurs(”sanning”) väntar utestängning och stigmatisering. Om avvikarens röst inte förlöjligas riskerar institutionerna gå miste om sin makt.

20170221_194940Avvikelser hanteras genom fyrstegsmodellen; separation, konstruktion, disciplinering och generalisering. Genom att först separera avvikaren från den ”sunda och antirasistiska massan” kan han konstrueras som ”rasistisk galning”. Närväl subjektet ”rasistisk galning” konstruerats, föreslås olika slags disciplineringstekniker för att utestänga ”den rasistiske galningen” från majoritetssamhället med målet att normalisera eller generalisera utestängningen och den påföljande stigmatiseringen.

En av de diskurser med starkast fäste i svensk politik är att Sverige är en blomstrande humanitär, feministisk stormakt och det ultimata beviset på att generös flyktingpolitik och multikulturalism är framgångsreceptet för ett välfungerande samhälle. Denna bild är så djupt inrotad hos varje svensk att minsta lilla avvikelse från diskursen ses som styggelse och följden blir att avvikaren patologiseras – galning, rasist, fascist och ”fake news” är några populära disciplineringsepitet som används för att tysta åsikter som hotar rådande diskurs och maktbalans (till och med det mellanmjölkssocialistiska SD blir, titt som tätt, utsatta för nazistanklagelser i rådande klimat).

Den politiska, mediala och allmäna masspsykos som Trumps uttalande väckt till liv är ett praktexempel på hur den foucauldianska diskursteorin ter sig i praktiken -Masspsykosen är inte tillgord; dessa människor tror på fullaste allvar att Sverige är tryggare än någonsin och reagerar därför så våldsamt varje gång någon ”gillar olika”. Tragikomiken vet inga gränser.

Det feministiska och mångkulturella socialistexperimentet Sverige håller på att fullständigt krackerla och anledningen att så få svenskar är kapabla att se detta beror på att man helt och hållet låtit sig internalisera elitens agenda. Det börjar dock puttra på rejält i kastrullen nu och snart måste väl ändå locket flyga av? Om inget kommer väl åtminstone den otrevliga soppan koka över och göra sig synlig för alla?

06-consignas-del-partido

Skygglappsvänstern slår till

making-friday-great-again-meme-61038

Bokstavligen Hitler har tydligen gjort bort sig igen. Det rör sig om ett uttalande gällande något som skulle ha ägt rum i Sverige ”i fredags”. Media har i sann skådespelaranda ”gått loss” med hånpistolen, UD låtsas att de är lika ovetande som gemene Facebookstatussmattrande Svensson – vaddå, här har ju inget hänt?!

Vid det har laget står det klart att Bokstavligen Hitler refererade till ett FOX-inslag om den ökade svenska otryggheten som sändes under fredagen. För den som inte är för upptagen med att låtsas inte förstå någonting kan uttalandet framstå uppseendeväckande, men för en nyhetsläsande människa är uttalandet fullt rimligt och fullt förståeligt.

Medan trygghetskänslan är lägre än på länge och flyktingpolitiken visat sig vara ett totalt misslyckande är etablissemang med tillhörande svans upptagna med att agera mobbare. Istället för debatt om eskalerande kaos åker skygglapparna på och debatten handlar nu istället om vilken kokobellopajas Amerikas president är.

Allt är precis som vanligt.